Textus Receptus

Från Vad är sanning
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Textus Receptus är en samling texter av Nya Testamentets "grundtexter", rättare "textfragment". Det finns flera samlingar av textfragment.

Textus Receptus - Wikipedia

Textus Receptus ('emottagen text') är en grekisk grundtext till Nya Testamentet sammansatt av Erasmus av Rotterdam på 1500-talet. Den bygger på majoriteten av de textfynd som fanns tillgängliga, de flesta med bysantinsk bakgrund från 800-talet. Texten kom att kallas Majoritetstexten, eller den [av Gud] mottagna texten, Textus Receptus.

Beteckningen "textus receptus" härstammar från förordet till andra upplagan av den på 1500-talet tryckta grekiska versionen. Förläggarens avsikt var dock att förklara att den föreliggande versionen var "den (allmänt) antagna texten". Den fick snabb spridning men kritiken mot den var att den bygger på ett fåtal sena handskrifter.

Senare har flera fynd gjorts av gamla dokument med nytestamentliga texter, till exempel Codex Sinaiticus. I denna handskrift är flera textsammanhang betydligt kortare eller fåordigare.

En annan viktig handskrift som dagens textforskare föredrar är Codex Vaticanus, som redan år 1448 fanns med i Vatikanbibliotekets förteckning. I dessa är flera textsammanhang betydligt kortare eller fåordigare.

Brooke Westcott och Fenton Hort redigerade därför med en annan metod fram en annan grekisk grundtext till Nya Testamentet. Och många menar att även om Textus Receptus har fler bevarade dokument bakom sig, så har Westcott och Hort text något äldre textfynd som grund.

Eftersom de flesta textforskare föredrar Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus, så utgår många översättningar i dag från Westcott-Hort texten. Men för några, inte minst i USA, men även i Europa vill man behålla Textus Receptus, den gamla erkända grundtexten.

Än idag trycks dock många biblar som bygger på Textus Receptus, King James Bibeln och New King James Bibeln är två exempel på sådan biblar som är populära i den engelskspråkiga världen. I Sverige är Karl XII:s Bibel, Reformationsbibeln och King James bibeln på svenska översättningar av Nya testamentet som bygger på Textus Receptus.

Vem var Erasmus?

Maktens Kyrka, numera kallad RKK, höll Bibeln som “facklitteratur” för sina egna skriftlärda. Senare förbjöd man skriftläsande av “amatörer”, alltså vanliga troende.

Holländaren Geert Geerts, bättre känd under namnet Desiderius Erasmus (död 1536), var en utomäktenskaplig son till en katolsk präst och dennes vänninna, en kvinna som senare förblev hans hushållerska. På grund av gossens status är hans födelsedatum inte känt men man menar att det var 1466, 1467 eller 1469. Gossen var ju tvungen att döpas i smyg.

Erasmus kunde i princip ostörd samla nya testamentets grundtexter i det som vi kallar Textus Receptus. Han hade tillgång till kyrkans alla bibliotek, arkiv och även lärda kollegor, och han var mycket språkbegåvad.

Han bidrog därmed med den allra viktigaste grundstenen för reformationen. En tid var Luther hans vän, men som bekant var Luther mycket egensinnig och han blev senare en bitter fiende till Erasmus.

Dock har reformatorerna den humanistiske katoliken Erasmus att tacka för den grundtext som många evangeliskt troende fortfarande anser vara den mest tillförlitliga.

Inte alla håller med

Beträffande Erasmus och hans relation till NT:s s k ”grundtexter”, d v s handskrifter, finns olika synsätt, t ex följande från introduktionen till ”The Precise Parallel New Testament”, Oxford University Press:

”Erasmus’ text was hastily composed from a small handful of incomplete Greek manuscripts. The defects of his manuscripts and his deadline required Erasmus to translate several portions of the book of Revelation from Latin into Greek, including the last six verses of the Bible. He also added from the Latin other words and phrases with little or no basis in Greek, such as Acts 8:37; 9:5b-6a and 1 John 5:7b-8a. Nonetheless, the Erasmian text and its derivatives were the only text type available to scholars and translators in the sixteenth century and supplied the textual base for Luther’s German testament of 1522, Tyndale’s English testament of 1525 and the other pioneering works of the century. The “Textus Receptus” or received text (so called after 1624 when the Elzevir brothers used the term to describe their edition) remained the standard until the late nineteenth century.”

Även förespråkarna kompromissar

Genom Reformationsbibeln 2016 har vi Nya Testamentet översatt från en Textus Receptus-version, Scrivener 1894. ”Det finns ca. 283 skillnader mellan Scriveners text och Stefanus utgåva från 1550”, enligt Reformationsbibelns webbsida. Men det var ju Stefanus utgåva från 1550 som användes för översättningen av Reformationsbibeln 2003. När man hävdar att Gud har bevarat sitt ord, varför bytte man då bibelversion?

Skulle vilja rekommendera ett antal artiklar som finns på Reformationsbibelns sajt

Den Alexandrinska och Bysantinska grundtexten

Jag rekommenderar verkligen läsningen av ovanstående PDF för alla som vill få insikt i grundtexter och översättningar och textkritik.

Vilka var Westcott och Hort

Två personer som har utövat ett katastrofalt inflytande på hur moderna översättningar ser ut var Westcott och Hort. Jag skall citera ett stycke från ovanstående artikel.

Vilka var Westcott och Hort?

De var professorer vid Cambridge Universitet. År 1860 blev Hort en evolutionist, efter att ha läst Darwins bok. Båda förnekade att Kristi död hade någon försonande faktor för syndare.

Redan år 1851 uttryckte Hort i ett brev sitt ogillande för den gamla grundtexten Textus Receptus, genom att kalla den "usel" och"avskyvärd".

Någon i Bibelkommissionen hade yrkat på att ingen som förnekar Kristi Gudom skulle få arbeta med bibelöversättningen."Om kommissionen accepterar detta, måste mitt arbete sluta" skrev Westcott.

I Westcott och Horts grekiska grundtext är namnet Jesus utbytt mot han 36 gånger enbart i evangelierna, i 1917 års översättning. I 1 Tim. 3:16 är Gud (Jesus) utbytt mot han osv.

Både Westcott och Hort förnekade Bibelns ofelbarhet.

Med hjälp av Westcott och Horts brevkorrespondens, vilka deras söner publicerat, får vi veta att Westcott och Hort var medlemmar i "Ghostlie Guild" dvs Ande-Sällskapet från 1850-talet. Hort berättar i ett brev följande: "Westcott,...Benson, m fl och jag har startat ett sällskap för att undersöka andar och alla övernaturliga förekomster och effekter, och jag är benägen att tro att något sådant verkligen existerar."

Hort skrev till Westcott 17 oktober 1865: "Jag har blivit övertygad sedan många år tillbaka, att Maria-tillbedjan och Jesus-tillbedjan har väldigt mycket gemensamt i dess verkan och resultat."

Westcotts son skriver om sin faders livslånga tro i "vad som i brist på bättre namn, måste kallas för spiritism."

I följande artikel finns en översikt över ändringarna. En Textnyckel till NT

Följande artikel lägger kanske inte till så mycket men belyser saken med andra ord.

Vad dagens kristna behöver veta om nya testamentet på grekiska

Ett litet tillägg angående Textus Receptus

På Erasmus tid hade RKK ännu inte behovet av att förfalska grundtexterna. Det var ju bara innegänget som hade tillgång till en Bibel och därför fanns det ingen opposition vad gällde tolkning.

Erasmus kunde således ostört sammanställa de dokument som ansågs mest representativa. Sammanställningen var alltså klar före mitten på 1500-talet.

Först senare upptäcktes Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus. I dessa är flera textsammanhang betydeligt kortare eller fåordigare. Brooke Westcott och Fenton Hort redigerade därför med en annan metod fram en annan grekisk grundtext till Nya Testamentet.

Eftersom de flesta textforskare föredrar Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus, så utgår nästan alla översättningar i dag från Westcott-Hort texten. Men för några, inte minst i USA, men även i Europa vill man behålla Textus Receptus, den gamla erkända grundtexten. Än idag trycks dock många biblar som bygger på Textus Receptus, King James Bibeln och New King James Bibeln är två exempel på sådana biblar som är populära i den engelskspråkiga världen. I Sverige är Karl XII:s Bibel och Reformationsbibeln översättningar av Nya testamentet som bygger på Textus Receptus.

Det finns drygt 5000 grekiska manuskript funna och bevarade. Dessa brukar delas upp i tre grupper.

  1. Majoritetstexten som kallas så för att 90% av manuskripten presenterar denna text. Denna text kallas även "Textus Receptus" eller den Byzantinska texten.
  2. Minoritetstexten Codex Sinaiticus som står för ungefär 5% av manuskripten.
  3. Minoritetstexten Codex Vaticanus som även den står för ungefär 5% av manuskripten.

Jag skall inte skriva alltför mycket om detta. Mycket god information finns på Reformationsbibelns sajt

Minoritetstexterna innehåller många "korrektioner" och har sammanställts av flera olika personer. Ungefär 200 verser saknas. Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus uppvisar ungefär 3000 skillnader mellan varandra.

Minoritetstexterna motsäger sig själva på hundratals platser. Sinaiticus saknar på sina ställen upp till 40 ord.

Jag kan inte verifiera det, men det sägs att avskrifterna gjordes av Egyptiska "skrivare" (en sorts sekreterare som jobbade på uppdrag) som inte trodde att det handlade om Guds Ord och inte trodde att Jesus är Guds Son.

De utförde bara ett arbete utan någon bindning med innehållet. Boktryckarkonsten fanns inte så avskrifter var enda möjligheten att kopiera.

Vem använder vad?

Nya testamentet i SFB är i likhet med 1917 års översättning huvudsakligen grundad på minoritetstexterna.

Katolska kyrkan använder sig av minoritetstexterna. Detta trots att den gamla latinska Vulgata från år 157 grundade sig (delvis?) på samma dokument som senare Textus Receptus. En orsak till den katolska förkärleken till minoritetstexterna är att ett antal texter som strider mot RKK's dogmer inte finns med i dessa manuskript.

Det bör alltså påpekas att reformatorerna använde översättningar från Textus Receptus.

Codex Sinaiticus som sägs vara från det fjärde århundradet hittades 1844 i en skräphög i Sankta Catarinas kloster nära berget Sinai.

Diskussioner angående översättningar

Inte sällan uppstår det diskussioner angående olika översättningar av Bibeln.

Det finns numera hela skalan från så kallade linjära, ord för ord översättningar, över standard-översättningar till mer eller mindre parafraserade “översättninger”.

  • När du läser i Bibeln att Jesus ömkade sig, eller förbarmade sig står det bokstavligen att han var full av goda tarmar, eller goda inälvor, eller en god lever. Vi brukar säga att man har ett gott hjärta. Vi är inte främmande för bildlikt tal. De förekommer talrikt i alla språk.
  • När engelsktaliga tycker att “det regnar katter och hundar” (it rains cats and dogs) tycker vi att det spöregnar och holländare att det regnar “rör-skaft” (pijpenstelen).
  • Personer med fysiskt dåligt hjärta kan ha ett mycket gott hjärta, bildlikt talat. Och den som säger att solen gick upp 05:10 i morse behöver inte ha dålig kunskap i astronomi för det.

Man kan bygga falsk teologi både på ordagranna översättningar och på parafraser. Det är på viljan och kärleken till Sanningen det beror.

Några exempel

Jag börjar med en text som är jobbig för dem som inte bekänner att Jesus är Gud.

Matt. 28:16-20 De elva lärjungarna gick till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom tillbad de honom, men några tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut."

De tillbad Jesus! Ordet som används "προσκυνέω" (proskuneō) anses av kristna översättare vara reserverat för "tillbedjan av Gud".

Jesus påpekade att han har getts all makt i himlen och på jorden och från denna position ger han ordern att göra alla folk till lärjungar, att döpa dem och följa upp med sund undervisning om Kristi bud.

Det finns inte minsta tvekan här att dopet ställs på samma nivå som valet till omvändelse och sedan åtföljd av studium av Guds ord.

Nästa text är jobbig både för spädbarnsdöpare och bekännelsedöpare. Jobbig för att den inte lätt låter sig översättas till begriplig svenska.

Markus 16:16

SFB15Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd.
1917Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd.
KarlXIIDen der tror, och blifver döpt, han skall varda salig; men den der icke tror, han skall varda fördömd.
Refo16Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd.
B2000Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.
Levande Ordet  De som tror och blir döpta ska bli frälsta. Men de som vägrar att tro ska bli dömda.

Det verkar ju vara tydligt. I alla fall för bekännelsedöpare. Först tron och sedan dopet. Men sedan kom David Hedegård och Bo Giertz, båda spädbarnsdöpare, med sina "översättningar".

Bo GiertzDen som tror och har fått dopet, han kommer att bli frälst, men den som inte tror, han blir dömd.
Hedegård  Den som tror och är döpt skall bli frälst, men den som icke tror, skall bli fördömd.

Jag minns hur Hedegårds variant slog ner som en bomb i Pingströrelsen och ledde till många upprörda kommentarer, ledare, opinioner och artiklar i Dagen, för att inte tala om diskussioner i hemmen.

Hedegårds översätting hade nämligen redan länge annonserats och prisats som en översättning som dåtidens ungdomar skulle förstå lättare.

Vi trodde ju på den tiden att allt bara blir bättre och bättre och att "nytt" var en synonym för "bättre". (Var tid har sin villa!)

Sanningen är den att i grundtexten är ordningsföljden inte självklar. Texten är dock tydlig att dop utan tro inte är frälsande.

En av de viktigaste texterna om dop finns i Apostlagärningarna. Det handlar om Petrus svar på frågan: "Bröder, vad ska vi göra?" Frågan ställdes av förtvivlade människor som hade gripits av syndanöd.

Apg. 2:38-39 Petrus svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar."

Hurra!

  • Det står faktiskt "låt er döpas", så det betyder att deras egen önskan och medgivande var nödvändig.
  • Det står faktiskt att dopet leder till syndernas förlåtelse.
  • Det står faktiskt att den som uppriktigt vill omvända sig, och låter döpa sig, får Den Helige Ande "som gåva", permanent inneboende.
  • Det står faktiskt att löftet gällde dem och alla kommande generationer. Alltså du och jag.

Problemet löst? Ingalunda! Övertygade spädbarnsdöpare tolkar det som att Petrus sade att löftet skall tillämpas på "era barn" och således bör man genast låta döpa sina barn, oavsett ålder och eget medgivande.

Bekännelsedöpare (inklusive undertecknad) säger att det betyder att löftet gäller alla kommande generationer som kommer i syndanöd och vill omvända sig och ber om frälsning.

Finns det då något man kan citera som löser denna konflikt? För en konflikt är det!

Ja sådana texter finns faktiskt, men beroende på vilken samling av grundtexter du tror är mest tillförlitliga så blir budskapet mer eller mindre tydligt.

Jag tänker citera Apg. 8:34,35,36,(37),38 och 39 ur olika översättningar. Jag tänker behålla versnumren så att du förstår varför det blir otydligt i vissa "översättningar".

SFB15 34 Hovmannen sade till Filippus: "Jag vill fråga dig vem profeten talar om, om sig själv eller någon annan?" 35 Då började Filippus tala och utifrån det skriftstället förklara evangeliet om Jesus för honom. 36 När de nu färdades vägen fram kom de till ett vattendrag, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?" 37 ----------- 38 Han befallde att vagnen skulle stanna. Både Filippus och hovmannen gick ner i vattnet, och Filippus döpte honom. 39 När de kom upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer. Han fortsatte sin resa, full av glädje.

Refo16 34. Hovmannen* började tala och sa till Filippus: Jag vill fråga dig: vem är det profeten säger detta om? Om sig själv eller om någon annan? 35. Då öppnade Filippus sin mun och började utifrån detta skriftställe predika evangeliet om Jesus för honom. 36. Och medan de färdades vägen fram, kom de till ett vatten. Då sa hovmannen*: Se, här finns vatten. Vad hindrar att jag döps? 37. Då sa Filippus: Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske. Och han svarade och sa: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son. 38. Och han befallde att vagnen skulle stanna och de steg båda ner i vattnet, både Filippus och hovmannen och han döpte honom. 39. När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer, utan fortsatte glad sin resa.

  • Ordagrant: eunucken.

Bo Giertz har låtit siffran 37 finnas med som versnummer men helt uteslutit texten i vers 37. (Jag kan ange många flera avsiktliga vilseledande trick i Bo Giertz "översättning/parafras". Och dock skulle jag rekommendera varje troende som har hunnit läsa andra översättningar tills han/hon känner dem, att läsa Bo Giertz "översättning/parafras". Det kommer att ge dej många tankeställare och anledningar att kolla vad det egentligen står i Guds ord.)

David Hedegård har tagit med vers 37 men satt den inom [hakar] för att ange att inte alla är ense med innehållet. Han lade till en fotnot med texten: "Denna text saknas i de äldsta och bästa handskrifterna. Troligen är den ett tillägg, som gjorts av någon avskrivare, sannolikt redan i det andra kristna århundradet."

Jag har bara betat av några få texter som handlar om dopet. Det finns 95 verser i NT som handlar om dopet. Det är "många"! Jag tänker ännu behandla 8 texter, men stannar nu här med följande avslutning för att inte göra det så långt att ingen vågar läsa det.

Kommentarer

Det går inte att kommentera i denna wiki. Kommentarer är dock välkomna. Använd en av dessa länkar.

Bloggkommentarer

Anonyma Kommentarer