Existentialism

Från Vad är sanning
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Existentialism är en term som tillskrivits ett arbetsområde utfört av vissa filosofer under sent 1800-tal och första halvan av 1900-talet, filosofer som trots sina doktrinära skillnader delade tron att filosofiskt tänkande börjar med det mänskliga subjektet – inte bara det tänkande subjektet utan det agerande och kännande, den levande mänskliga individen.

Inom existentialismen karaktäriseras en individs startpunkt efter vad som har kallats för "den existentiella inställningen", eller en känsla av desorientering inför vad som tycks vara en meningslös och absurd värld.

"Existensen föregår essensen". "Människan är vad hon själv gör sig till". I boken Existentialismen är en humanism (1946) redogör Jean-Paul Sartre för existentialismens bärande tankegångar. I enkla drag: människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling. Genom personliga val väljer hon själv sin egen och andras moral, men detta får betydelse först efter handling (eller icke-handling).

Existentialismen växte fram under 1900-talet som en rörelse inom litteraturen och filosofin. Den förebådades särskilt av 1800-talsfilosoferna Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche, även om det hade funnits föregångare under tidigare århundraden. Fjodor Dostojevskij, Lev Sjestov och Franz Kafka skildrade också existentiella teman i sina litterära verk.

Som filosofisk strömning inom den kontinentala filosofin, tog existentialismen uttrycklig form under 1930-talets Tyskland och sedermera genom Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs arbeten, tillsammans med mer kritiska arbeten av Albert Camus. Deras arbeten fokuserade på teman såsom tristess, alienation, det absurda, frihet, hängivenhet och tomhet som grundläggande i den mänskliga tillvaron.

Även om det finns några gemensamma tendenser bland existentialisterna, så finns det också stora skillnader och meningsskiljaktigheter. Framförallt finns det en uppdelning mellan ateistiska existentialister såsom Sartre och teistiska existentialister såsom Tillich.

En viktig existentialfilosof var Søren Kierkegaard, som levde i Danmark kring mitten av 1800-talet. Kierkegaard var troende kristen och betonade den enskilda människans val och ansvar, grundade på upplevelsen av sin egen existens. Han vände sig mot Hegel, vars tänkande var förhärskande under den tiden, som såg människan som en kollektiv varelse. Dessutom skilde Kierkegaard mellan Gud, människan och naturen: Gud hade skapat människan och naturen, och skillnaden mellan naturen och människan låg i att naturen endast var för sig själv, medan människan förhöll sig till naturen. Naturen var orsaksbestämd medan människan var fri i förhållandet till sin existens i tiden. Dessa tankar återkommer senare hos Sartre.

En annan förgrundsgestalt var Friedrich Nietzsche, som myntade uttrycket "Gud är död" och som främst var en kritisk moralfilosof. Han skrev om övermänniskan, en förhöjd varelse som vågade bryta sig ur den kristna slavmoralen och skapa sig en egen moral. Delar av Nietzsches läror togs sedan upp av nazisterna, men då i en vulgär tolkning. Nietzsche och Kierkegaard gav främst impulser angående den etiska delen till existentialismen samt vad som var väsentligt att studera, det vill säga människans existens i världen.

Texten ovan är kopierad från WikiPedia - Existentialism och minimalt redigerad. För en fullständig redogörelse klicka på länken.