Öde

Från Vad är sanning
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Öde, sammanfattningen av de händelser, som en människa upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka. En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverkar henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna, av viljan ledda, handlingar.

Ödet underförstår ofta ett oundvikligt och/eller förutbestämt förlopp. Det kan ses som en förutbestämd framtid, antingen i allmänhet eller för en enda individ. Det är ett koncept som bygger på tron att det är en fast fysisk form för universum.

Uppfattningen av de levnadsloppen bestämmande orsakerna såsom en självständig, outgrundlig makt, som härskar över allt och ytterst bestämmer även människans vilja, ledande den ene till lycka, den andre till olycka, är ett urgammalt föreställningssätt, och kan troligen aldrig fullt utrotas. Det gör sig gällande i samma mån som man är ur stånd att genomskåda sammanhanget mellan orsaker och verkningar, och därför i ödet finner en "tillflykt för okunnigheten".

Hos alla folk har i äldre tider ödesföreställningen spelat en stor roll. För forntidens greker var ödet något abstrakt, den gestaltlösa nödvändigheten, mot vilken människor och gudar lika förgäves kämpade. Individens försök att resa sig däremot fattades såsom övermod (hybris), som straffades med gudarnas vedergällning.

Ödet i religionen

Begreppet öde har i grunden ingen särskild anknytning till religion eller en gud, utan ersätter snarare "guden" hos vissa agnostiker. Inom religionerna, särskilt inom kalvinistisk protestantism och vissa nyjudaistiska samfund samt islam finns emellertid vissa riktningar som förespråkar predestinationsläran, en ståndpunkt som hävdar att människans liv på jorden och livet efter detta är förutbestämt av en allsmäktig gud.

Inom islam har en stundtals hätsk debatt förts mellan de som menar att den allsmäktige guden mer eller mindre styr all mänsklig aktivitet på förhand, och de som anser att individen har försetts med en rejäl portion egen vilja. Bland de kristna protestanterna hade Luther en tes om att det är Guds val som gör att en människa blir frälst (enkel predestination). Jean Calvin gick ett steg längre, då han menade att Gud från början har utsett vissa människor till frälsning och andra till fördömelse (dubbel predestination i likhet med islam).

I väst ser man ibland hur begreppet "karma" används som synonym till öde eller arvsynd.

Hinduismens anhängare andes dock att begreppen är varandras motsatser. Enligt dem kan Karma liknas vid en ryggsäck av självalstrade handlingskonsekvenser som människan bär på, och vars kvalitet beror av hur klandervärda eller berömvärda hennes handlingar varit. De summerade handlingarna påverkar hennes innevarande liv samt framtida liv för dem som tror att människans gärningar framtvingar en återfödelse.

Karma är ett centralt begrepp i de ursprungligen indiska religionerna hinduism, buddhism, jainism och sikhism, men religionerna skiljer sig åt när det gäller hur karman uppstår och vad den får för konsekvenser. Målet är att med metoder, som skiljer religionerna åt, nå ett upplyst stadium, ett lugn, där ingen mer karma produceras och ingen mer återfödelse framtvingas. Individen kan således själv styra över den karma han alstrar.

Det de hinduiska religionerna bortser från är dock det faktum att man föds med ett "ärvt" karma. Vem ärver man det från? Ja, enligt ortodoxa hinduer ärver man det från sig själv i oändliga återfödelser.

Arvsynd ärver man från människosläktets förfäder. Karma ärver man från "sig själv" eftersom man är evig och "bäddar sin egen säng" och till slut blir en del av gudomen.

Se även